Crónicas de pueblos en lucha

Sydsvenskan om Ortega: Ett förtal för mycket

Skrivet av Jorge Capelán Fredag, 28 Augusti 2009 00:00

Artiklar - Latinamerika

[newsmill.se] Medan Israels barnsliga reaktion på Aftonbladets artikel om handel med palestiniers organ tar upp en stor del av debatten begår Sveriges högertidningar riktigt grova journalistiska övergrep mot Latinamerikas presidenter.

Om Nicaraguas president Daniel Ortega Saavedra kan man ha olika meningar. Som högertidning ska Sydsvenskan högervinkla sina texter - det vore orättvist att kräva någonting annat. Men när behovet att förtala Latinamerikas vänsterpresidenter inte anser sig behöva stödjas på några fakta över huvud taget, när påståendena blir sanna bara på grund av att de yttras, då tar det hela rent bisarra proportioner. När förtalet dessutom skriver om historien så att betydelsen av bevisade brott mot mänskligheten inte tas på allvar då är man inne på ett mycket farligt spår. Det är vad som händer när Sydsvenskan den 22 augusti publicerar ett porträtt av Daniel Ortega med titeln "Revolutionär fick smak för makten" skrivet av Henrik Brandão Jönsson. I texten drivs tesen fram om att Daniel Ortega är en blivande ny Somoza.

Påståendet kan tyckas vara pittoreskt i ett såpass laddat politiskt klimat som Nicaraguas. Men när övertrampet upprepas utanför landets gränser utan hänsyn till verkligheter som de allra flesta nicaraguaner idag upplever eller har upplevt i det förflutna, när skeendena kastas om huller om buller för att passa in i en tes, när saker som aldrig har inträffat presenteras som sanningar, då börjar en grov manipulation av historien att tecknas som kastar skuggor på avsändarens demokratiska anständighet.

När argumenten som belägger det förfärliga påståendet om att Daniel Ortega skulle ha gjort sig skyldig till dåd som motsvarar användningen av massförstörelsevapen mot den egna befolkningen, dagliga massakrer av bönder, mord på journalister, allmänt bruk av tortyr, en personlig förmögenhet på hälften av det egna landets bruttonationalprodukt, mm då har den journalistiska nivån slagit ännu ett bottenrekord.

SOMOZAS DIKTATUR VAR INGEN LEK

Somozadynastin styrde Nicaragua i 42 år mellan 1937 och 1979. Somozas imperium bestod av 20 000 kvadratkilometer jord, tiotals banker och företag samt en mängd fastigheter och diktator Anastasio Somoza Debayles personliga förmögenhet uppskattades 1982 av tidningen Newsweek uppgå till 900 miljoner dollar.1 Familjen ägde landet.

I jämförelse kan det sägas att Daniel Ortega bara äger ett jättestort hus i centrala Managua som han fick behålla efter maktskiftet 1990. Enligt Henrik Brandão Jönsson skulle det röra sig om ett "palats" på 900 kvadratmeter - jämför med Göran Perssons många gånger dyrare herrgård i Flen med enbart en boyta på 350 kvadratmeter, och jämför med somliga före detta SIDA-anställdas villor i Managuas utkanter.

När president Arnoldo Alemán ville ta ifrån Ortegas hus i mitten på 1990-talet försvarades sandinistledarens hem av tusentals fattiga i Managua. Dessa människor befarade att förlusten av den symbolladdade fastigheten skulle bli startskottet för en våg av beslag mot tusentals bondekooperativ, fabriker, hus och andra företag som efter revolutionen 1979 hade hamnat i folkets händer.

Familjen Somoza införde ett system som styrdes av tre principer: Pengar till vännerna, batongslag till de tveksamma och kulor till fienderna. I praktiken var denna maktutövning mycket blodigare och rysligare: Bombningen av staden Estelí med vit fosfor 1978, dagliga massakrer av bönder som kastades ner från helikoptrar på misstankar om att hjälpa gerillan, som den mot bönderna i byn El Cuá 1968 med försvinnanden, tortyr och massvåldtäkter mot kvinnorna, jakt och mord på 10-åringar som Luis Alfonso Velázquez Flores och Manuel de Jesús Rivera, mord på journalister som Pedro Joaquín Chamorro och Bill Stewart och många andra brott mot mänskligheten. Kampen för att bli av med denna blodiga tyranni kostade 50 000 nicaraguaners liv.

VEM VAR TERRORISTEN DÅ?

Under 1980-talet anklagades sandinisterna (och Daniel Ortega) av Reaganadministrationen för de mest fruktansvärda brott: Förtryck mot befolkningen i Atlantkusten och mot bönderna, förföljelse mot journalister... Dessa anklagelser visade sig vara av samma art som administrationens utsagor om programmet Stjärnornas Krig: rena propagandafabrikationer.

Vem som stod för terrorn under alla dessa år fastslogs av den internationella brottsdomstolen i Haag redan 1984: USA fanns skyldigt till att ha bombat och minerat nicaraguanska hamnar, till att ha bedrivit ekonomisk krigföring samt till att ha författat handboken "Psychological Operations in Guerilla Warfare" med hjälp av vilken Somozas arvingar, contrastyrkorna, ägnade sig åt samma slags övergrep mot civilbefolkningen som deras befäl hade begått under diktaturen: Mordbränder mot bondekooperativ, våldtäkter, sabotage och attentat. Skandalen Iran-contras avslöjade strax därpå ytterligare detaljer av USAs finansiering och ledning av detta krig genom kvarlevorna av Somozas armé och ett nätverk av Latinamerikas farligaste terrorister som Luis Posada Carriles och Orlando Bosch.

Den sandinistiska revolutionen utspelade sig under USAs massiva krigföring. Under dessa år begick sandinisterna fel, oförrätter och övertramp, men inte ens den mest illvilliga tolkningen av vad som faktiskt hände då kan jämföras med vardagen under Somozas 42-åriga välde. I själva verket innebar den sandinistiska revolutionen en demokratisk blomstertid då den folkliga organiseringen bokstavligen exploderade, då analfabetismen minskade från drygt 50 till knappt 13 procent, då en mängd oppositionspartier bildades och då två val hölls vars resultat respekterades. Valet 1984 övervakades av 400 valobservatörer från 40 länder. Valet 1990 var historiens mest bevakade val. Sandinisterna förlorade ett val i vilket den USA-uppbackade oppositionen fick 20 miljoner dollar samtidigt som contras fortsatte med de militära attackerna mot befolkningen.

FATTIGDOMEN, KNAPPAST ORTEGAS FEL

17 mörka år av nyliberalt barbari följde valet 1990. Under dessa år återigen steg analfabetismen till 25 procent, enligt FAOs egna uppgifter fick 27 procent av befolkningen inte tillräckligt med kalorier och enligt en studie av sociologen Oscar Vargas cirka 80 procent, dvs 4,2 miljoner nicaraguaner, levde under fattigdomsstrecket varav hälften i extrem fattigdom. Detta var inte Daniel Ortegas verk, hur man än väljer att vända och vrida på fakta och hur man än ser på honom som person.

Relevanta fakta i sammanhanget är tex. att en av Daniel Ortegas första åtgärder när han tillträdde som president 2007 var att sänka sin egen lön (och övriga höga tjänstemäns) med 68 procent till 3 200 dollar i månaden, att landet har blivit fritt från analfabetismen som enligt UNESCO numera ligger på 3,56 procent, att de tidigare allestädes förekommande elavbrotten har blivit sällsynta i och med den nya regeringen samt en mängd andra påtagliga förändringar som sandinisterna vid makten har åstadkommit. Sydsvenskan är fri att tycka att detta är dåligt eller betydelselöst, att Daniel Ortega är en usel ledare, osv. Men att säga att dagens Nicaragua liknar Somozas diktatur är att både svartmåla landets verklighet idag och försköna brotten i det förgångna.

Henrik Brandão Jönsson menar att "omvärlden skänkte (sandinisterna) miljoner i bistånd" strax efter revolutionens seger och tendentiöst låter påskina att dessa medel senare skulle ha förskingrats. Detta stämmer inte. Enligt världsbankens egna statistiker låg biståndet per capita under revolutionens år mellan 29 och 80 USA-dollar. Mellan 1991 och 2007 då Nicaragua styrdes av nyliberala högerregeringar låg biståndet mellan 99 och 230 dollar.2 Brandão Jönsson låter bli att nämna att den revolutionära regeringen ärvde en av Somoza skapad skuld på 1 600 miljoner dollar, ett land med 50 000 stupade i kampen mot diktaturen, 120 000 flyktingar i grannländerna och 600 000 hemlösa. Sandinisterna förpliktade sig att betala tillbaka merparten av skulden utom Israels och Argentinas vapenleveranser till diktatorn. På 1980-talet möttes sandinistregeringen av USAs krig. Reaganadministrationen satsade hundratals miljoner dollar på att beväpna och träna contras, detta "bistånd" borde också ha räknats in av Sydsvenskans skribent, särskilt med tanke på att kriget lämnade efter sig uppskattningsvis 38 000 döda och nästan 10 000 lemlästade.

ORTEGA I UNDER-LANDET

I en annan bisarr manipulation av språket och sanningen skriver Brandão Jönsson att Ortega, förutom att ha "förbjudit" två oppositionspartier, har "fängslat kulturarbetare" och "slängt ut internationella valobservatörer". Här tar Sydsvenskans skribent begreppet förtal till nya höjder: myggor blir helt plötsligt elefanter, företeelser i olika länder kastas om huller om buller och orden läggs på varandra med det uteslutande syftet att konstruera ett påhittat land, nämligen "Nicaragua under Ortega-Somozas ok":

I juni 2008 beslutade Nicaraguas valmyndighet att två politiska partier skulle förlora sin status som juridisk person. Det ena partiet, högersandinisternas MRS, bestraffades för att inte ha informerat myndigheten om förändringar i sin struktur såsom landets lagar föreskriver. Det andra, Moderata Samlingspartiets systerparti Partido Conservador, fråntogs sin status som juridisk person efter att ha misslyckats i att presentera tillräckligt många kandidater till kommunvalet. En sak är att tycka att detta är fel, att valmyndigheten är politiserad, osv. Men att därifrån hävda att Daniel Ortega är en ny Somoza är en vulgär överdrift. Spaniens vallag föreskriver olagligtförklarandet av partier som anses "besmittade" pga misstänkt samröre med ETA. Flera partier har olagligtförklarats och det finns kommuner i Baskien där den sittande borgmästaren bara fick några få röster eftersom praktiskt taget alla invånare i byn röstade på "fel" parti. Kritiken mot lagarna är mycket stark, men ingen har kallat Spaniens premiärminister för "en ny Franco". Det är däremot fritt fram Daniel Ortega däremot ska akta sig till och med för att nysa, eftersom det kan tas som "bevis" på hans likhet med Somoza.

När Brandão Jönsson skriver att "Ortega" (nästan egenhändigt, verkar det som) "fängslat kulturarbetare" då får läsaren bilden av en eller flera grupper av journalister, musiker, författare, skådespelare, mm som grips och kastas in i mörka fängelsehålor på grund av sina åsikter. Sådant är fallet idag i grannlandet Honduras, där internationella människorrättsorganisationer som Human Rights Watch, den Interamerikanska Människorrättskommissionen, FN-organ för de mänskliga rättigheterna och många andra har dokumenterat tiotals fall av journalister och konstnärer som har trakasserats, förföljts och fängslats på grund av deras opposition mot statskuppen. Men det Sydsvenskans journalist beskriver handlar om en rättegång mot en poet - Ernesto Cardenal. Poeten hade vägrat att betala 1 000 dollar i böter efter det att han förlorade en förtalsrättegång mot en familj. Eftersom Cardenal inte har betalt har domarna fryst hans konton, men han har inte suttit en enda dag i fängelset. I våras var han i Sverige och deltog i bokmässan i Göteborg. Inte en enda journalist eller annan kulturarbetare har fängslats under Daniel Ortegas tid vid makten. Det finns de som hävdar att rättsväsendet är politiserat, att sandinister trakasserar meningsmotståndare osv. Men oavsett sanningshalten i dessa uppgifter kan inte situationen för Nicaraguas intellektuella jämföras med hur de behandlas i ett Colombia som slår världsrekord i mord på journalister och många andra länder i dagens Latinamerika. Att dessutom jämföra dagens Nicaragua med Somozas diktatur är en absurditet som glider rakt ner mot förtalet.

När Brandãos tätt knutna knippe av förtal kommer till anklagelsen mot att presidenten skulle ha kastat ut valobservatörer ur landet tar det hela en närmast surrealistisk vändning. I sin iver att svartmåla Nicaraguas president missar Brandão själva historien och blandar ihop den med den venezuelanska valmyndighetens beslut under förra årets regionala val att utvisa EU-parlamentarikern Luis Herrero som redan vid ankomsten till Caracas flygplats hade sagt att Hugo Chávez var en diktator och att väljarna skulle rösta mot honom. I det nicaraguanska valet deltog 150 observatörer från 12 latinamerikanska länder, samtliga godkände valprocessen och inga kastades ut ur landet. Inte ens den USA-finansierade organisationen "Ética y Transparencia"3 i sin rapport om valet uppger att detta skulle ha hänt. Vad som påtalas är att USA-amerikanska organisationer som Carter Center och OAS inte bjöds in att delta som observatörer. Beslutet fattades av landets valmyndighet som leds av tre sandinister, tre liberaler och har en ordförande utan partianknytning, det handlar om samma individer som sedan 2001 har ansvarat för genomförandet av två andra presidentval och ett kommunval vilka inte hade ifrågasatts av någon. Ortega yttrade sig i fallet och sade att han som president inte fick lägga sig i valmyndighetens beslut.

Brandão skriver att kommunvalet 2008 "dömdes ut" men av förklarliga skäl låter bli att nämna att det var USA och EU som gjorde det. Enligt en stor andel av opinionen i Latinamerika gick valet oklanderligt till och gav sandinisterna segern i 105 av 146 kommuner - en jordskredsseger som inte föll i stormakternas smak kan man från ett annat perspektiv tycka. Det finns fog för alternativa tolkningar, som tex. att sandinistregeringen har åstadkommit en hel del saker jämfört med tidigare regeringar, att sandinisternas borgmästare gjorde ett bättre jobb än kandidaterna från de övriga partierna, eller att inre splittringar i den liberala allians mot sandinisterna straffade dem till slut. Liberalen Eduardo Montealegre som kandiderade till Managuas borgmästare begärde en omräkning av rösterna i huvudstaden vilken mot gängse förfaranden beviljades av valmyndigheten. Då vägrade han att delta i omräkningen och istället krävde att rösterna i hela landet skulle räknas om.

OOPS, DET VAR INTE MENINGEN. ELLER?

Journalisten är fri att vinkla och spetsa till formuleringarna, men när så många faktafel och överdrifter kläms ihop i textmassan övergår journalistiken i rent fiktionslitteratur eller, med tanke på de intressen som står på spel, i propaganda - eller snarare i ren desinformation.

Vad kan man säga av Brandão Jönssons påstående om att programpunkterna i firandet av revolutionens årsdag den 19 juli skulle ha flyttats om till dagtid för att spara energi? Låt oss anta att detta skulle ha varit sant: Är det oansvarigt av en regering att fatta ett sådant beslut? Är det oansvarigt att förflytta en nationell högtidsdag till dagtid för att undvika slöseriet med resurser? Låt läsaren bedöma själv. Men faktum är att den 19 juli aldrig någonsin har firats nattetid. Det handlar om en massdemonstration med folk från hela landet, många av deltagarna måste resa i flera timmar för att vara med och strax därefter resa hem. Årets firande resulterade i en av de största massdemonstrationerna i landets historia.

Nicaragua har fått befogad internationell kritik för förbudet mot terapeutisk abort, det vill säga, abort när moderns liv är i fara. Många sandinister anser att detta har varit ett allvarligt politiskt misstag, vilket min intervju med journalisten William Grisby Vado, själv medlem i FSLNs centralkommitté Asamblea Sandinista vittnar om.4 Men när Brandão Jönsson hävdar att "införandet av lagarna (om abortförbud) har gjort att Nicaragua till ett av få länder i världen där mödradödligheten ökar, enligt officiell statisktik med över femtio procent det senaste året" hittar skribenten på officiella fakta. Vad de officiella siffrorna visar är att mödradödligheten har sjunkit från 140 per 100 000 kvinnor under förra regering till dagens 98 per 100 000. Situationen idag är mycket bättre tack vore att fler kvinnor idag söker sig till sjukhus efter det att gratis hälsovård till hela befolkningen infördes av "diktatorn" Ortega.5 Regeringens insatser i området har prisats av FNs befolkningsfond UNFPA vars representant Junko Sazaki gratulerade Nicaraguas hälsovårdsministerie för sitt arbete.6

Inga respekterade källor vågar påstå att mödrardödligheten skulle ha ökat med 50 procent det senaste året i Nicaragua. Amnesty International, som i år publicerade en mycket kritisk rapport mot Nicaraguas förbud mot terapeutisk abort,7 skriver att organisationen "är medveten om den nicaraguanska regeringens prioritering av fattigdomsminskningen, urinvånarnas rättigheter till jord samt minskningen av mödrardödligheten". Det är värt att notera att rapporten citeras av Brandão Jönsson som av någon anledning utelämnar detta viktiga påpekande av Amnesty. Detta är förståeligt, eftersom skribentens avsikt med sitt porträtt av Nicaraguas president inte är att försöka kasta ljus över landets president, utan att svärta ner hans figur.

För Brandão Jönsson räcker det inte med att nämna att Daniel Ortegas styvdotter Zoilamérica länge har anklagat honom för att ha utnyttjat henne sexuellt. Familjen skulle dessutom ha förklarat styvdottern för paria. I en faktaruta till smädelseskriften påstår skribenten om Daniel Ortega och hans fru Rosario Murillo att "paret har 8 barn men har tagit avstånd från 41-åriga Zoilamérica som anklagar styvfadern Ortega för sexuella övergrep". Det stämmer att Zoilamérica 1998 påtalade att Ortega hade utnyttjat henne sexuellt flera år tidigare. Fallet preskriberades i slutet på 2000 varpå Zoilamérica valde att istället stämma den nicaraguanska staten inför den latinamerikanska människorättsdomstolen CIDH. I september i fjor beslutade Zoilamérica att lägga ner fallet med motiveringen att det hade manipulerats politiskt, men Rosario Murillo och dottern försonades offentligt redan den 8 mars 2004 när de två pratade per telefon i ett radioprogram. Om inte syftet med Sydsvenskans artikel vore att förtala presidenten, varför lägga till den onödiga och fiktiva formuleringen om att paret "har tagit avstånd från dottern"? I så fall skulle det vara riktigare att skriva att det var Zoilamérica som "tagit avstånd från styvfadern".

DIKTATORN ORTEGA

Hur skulle den svenska dagspressen reagera om Lars Ohly, i representation av 5,8 procent av väljarna, en dag satte upp ett tält på Sergels Torg och krävde om att få vara med i en nationell dialog med moderater och socialdemokrater kring frågor som flykting- och säkerhetspolitiken? Somliga tidningsredaktörer skulle säkert le inför en gest som de skulle betrakta som patetisk, andra skulle gapskratta medan Sydsvenskan skulle med all säkerhet kalla detta för odemokratisk fason av en gammal kommunist. Andra är tongångarna när liknande saker i Nicaragua kan komma till användning mot den förskräcklige Ortega.

Pärlbandet av förtalsanpassade argument kunde inte vara färdigt utan den "tunga" anklagelsen om att "vänsterns ledande intellektuella" har tagit avstånd från Daniel Ortega. Inte ens här förmår Sydsvenskans skribent få historien rätt: den 4 juni 2008 inledde ordföranden för MRS partiet Dora María Téllez en hungerstrejk i protest mot vad hennes parti betraktade som en diktatur av Daniel Ortega. Någon vecka senare skrev 11 intellektuella och aktivister ett brev8 i vilket de uppmanade Nicaraguas regering att uppmärksamma Téllez krav på en nationell dialog för att lösa folkets ekonomiska situation. Enligt Brandão Jönsson anklagade dessa Ortega "för att driva en regim som är auktoritär, korrupt, centralstyrd och förtryckande". Men ingenstans i brevet finns sådana explicita anklagelser, det står ingenting om korruption, och inte heller om kränkningar mot de mänskliga rättigheterna som ens påminner om vad Somozas diktatur ägnade sig åt. "Vi stödjer detta krav (om en nationell dialog). Politisk representation är en rättighet. Det är en rättighet att protestera mot de mekanismer som stänger dessa utrymmen. Dora María utövar sin rättighet. Hon representerar breda delar av det nicaraguanska samhället som borde bli lyssnade på" skrev undertecknarna. Det var det närmaste dessa kom till stödet för Téllez krav.

Téllez parti MRS fick, i en allians med andra småpartier, lite drygt 7 procent av rösterna i senaste presidentval. I jämförelse fick sandinisterna 39 procent och näst största liberala PLC drygt 26 procent. Det vill säga att de "odemokratiska" partier som Téllez anklagar för att införa en "diktatur" i landet fick tillsammans 65 procent av rösterna. Hade MRS gått ensamt till valet så skulle partiet troligen hamnat under Nicaraguas 5 procents spärr och därmed åkt ur parlamentet. Man kan tycka att det är tuffa, till och med orättvisa regler, men när liknande saker händer till vardags i andra latinamerikanska länder är Sydsvenskan den sista som märker det. Under Téllez tält i Managua samlades på sin höjd något tusental anhängare. När den mexikanska vänsteroppositionen påtalade ett omfattande fusk i senaste valet 2006 fylldes det jättelika torget El Zócalo till bredden i månader av demonstranter som krävde en omräkning av rösterna. Samma medier som idag lyfter Téllez utspel nonchalerade de mexikanska anklagelserna om valfusk.

Några månader senare, i början av 2009, över 1400 personer från 53 länder undertecknade ett manifest till Nicaraguas försvar9 i vilket de reagerade mot svartmålningen av sandinistregeringen. Bland undertecknarna finns Augusto César Sandinos dotter Blaca Segovia och sonen till FSLNs grundare Carlos Fonseca Teherán. Utöver dessa stöddes uttalandet av journalister och vänsterintellektuella som Pascual Serrano, Eva Gollinger, Heinz Dieterich, Michel Collon och Theotonio Dos Santos, bland andra. Vad Sydsvenskans skribent av naturliga skäl inte behöver känna till är att sandinistregeringens prestige bland världens vänster har ökat i takt med att dess åtgärder på alla områden har blivit kända. Ett exempel på detta är den inflytelserika tidskriften Le Monde Diplomatique, som från att till en början ha publicerat mycket kritiska artiklar till sandinisterna i ett av sina senaste nummer gav ut en redogörelse av den sandinistiska revolutionen skriven av en av uttalandets undertecknare, colombianen Hernando Calvo Ospina.

Om Daniel Ortega styr Nicaragua med Somozas järnhand, eller ens är på väg att göra det, hur kan det komma sig att svenska SIDA berömmer Sveriges 18-år långa samarbete med Nicaraguas polis? I en artikel publicerad den 16 juli i år10 anser det svenska biståndsorganet att hemligheten bakom Nicaraguas framgångar i att hålla våldet i landet nere består i "ett starkt förtroende från folket, närvaro i stadskvarteren och på landsbygden samt dialog med olika grupper"? Polischefen Aminta Granera, själv gammal medlem i sandinistpartiet FSLNs mittfåra "har rankats som Nicaraguas populäraste person" skriver SIDA och tillägger: "en popularitet som hela (polis)kåren kan ta till sig". Till skillnad från centralamerikas övriga länder vänder sig den nicaraguanska polisen bort från modellen av "hårda nypor" mot ungdomsbrottslighet och förespråkar istället att "fånga upp ungdomar som är utstötta och exkluderade från samhället och tillsammans med dem skapa sysselsättning". Vilken diktatur gör det?

EJ OSKYLDIGA ÖVERTRAMP

De senaste veckorna har det debatteras kring Israels barnsliga reaktion inför en artikel publicerad av Aftonbladets kultur i vilken journalisten Donald Bodström återger palestiniers anklagelser om att den israeliska armén skulle ha sålt kroppsdelar från sina offer och säger att detta borde utredas av de landets myndigheter. Jämförelsevis är Sydsvenskans artikel ett bevisat förtal och den nicaraguanska regeringen har all anledning att kontakta tidningen och kräva ett dementi. Inte för att det handlar om en kritisk artikel mot Ortega, utan på grund av att skriften är ett hopkok av sanningar, halvsanningar och rena fabrikationer med det exklusiva syftet att smäda landets president.

Detta görs i ett sammanhang då ALBA-ländernas presidenter utsätts för statskupper, och rena morförsök på daglig basis. Smädelsekampanjerna tjänar syftet att förbereda världsopinionen för fortsatta kränkningar mot de latinamerikanska folkens rätt att välja de representanter och den politik som de anser bäst för sina länder. Sydsvenskans attack mot Daniel Ortega är den grövsta som i svensk press har riktats mot en latinamerikansk president och borde inte tolereras om man inte vill att den ideologiska debatten övergår i ren pajkastning utan någon som helst anknytning till verkligheten.

NOTER

1 Det allmänt vedertagna värdet av Familijen Somozas tillgångar i början på 1970-talet uppskattades till ca dåtida 500 miljoner dollar i ett land som 1970 hade en bruttonationalprodukt på 778,569,900 dollar. Diktator Anastasio Somoza Debayles personliga förmögenhet uppskattades 12 år senare uppgå till 900 miljoner dollar enligt en studie genomförd av tidningen Newsweek 1982. Nicaraguas BNP 1979 (under krigets sista år) var 1,567,600,000 dollar, och året innan var 2,127,700,000 dollar. (Se. Blum, William "CIA och USA:s verkliga utrikespolitik", Epsilon Press, 1998 sid. 381 . BNP-uppgifterna är hämtade ur CIA World Factbook)

2 http://ddp-ext.worldbank.org

3 "INFORME FINAL DE ÉTICA Y TRANSPARENCIA: Ante las ruinas de un proceso electoral viciado", Envío #324 Mars 2009. (Se http://www.envio.org.ni)

4 "Nicaragua och Socialismen i det XXI århundradet", Jorge Capelán 2009. http://jorgecapelan.net

5 "Se reduce la mortalidad materna" 29 maj 2009 (http://el19digital.com)

6 "MINSA Y UNFPA ASEGURAN INSUMOS DE SALUD SEXUAL Y REPRODUCTIVA" 5 maj 2009 (http://www.minsa.gob.ni)

7 "THE TOTAL ABORTION BAN IN NICARAGUA WOMEN'S LIVES AND HEALTH ENDANGERED, MEDICAL PROFESSIONALS CRIMINALIZED", Amnesty International Publications 2009

8 "Dora María merits being heard" juni 2008.


Här är en engelsk översättning av brevets text som publicerades i El Nuevo Diario den 16 juni 2008.


"Document from leading international figures- "Dora Maria deserves to be listened to" (http://www.elnuevodiario.com.ni)

"The signatories of this pronouncement have, one way or another, shared Nicaragua's history.

During the Sandinista struggle against the dictatorship of Anastasio Somoza and afterwards during the years in which Nicaragua suffered the aggression produced bythe interventionist policy of the Reagan Administration, we accompanied revolutionary Nicaragua with our positions and our actions. Many of us formed part of a broad solidarity movement.

From that time on we have gotten to know and admire the valour and commitment of Dora María Tellez. Her integrity, prestige, dedication and the risk caused to her life by staying on hunger strike for 13 days prompts us to make a pronouncement asking the Nicaraguan government to meditate well on the consequences of not paying attention to the demands she represents.

What led Dora María to once more put her life and health on the line is a clear demand : that political spaces not be closed and that a national dialogue take place to resolve the food crisis and the high cost of living which, like many countries, Nicaragua faces.

None of these demands is irrational and a government that wants popular support ought to respond to them.

We want to support this demand and this protest. Political representation is a right. It is a right to protest against mechanisms that shut down this space. Dora María is exercising her right. She represents a broad sector of Nicaraguan society that ought to be listened to.

We ask for her right, for that of her comrades and that of all Nicaraguans.

Noam Chomsky
Susan Meiselas
Ariel Dorfman
Salman Rushdie
Eduardo Galeano
Hermann Schulz
Juan Geiman
Brian Willson
Tom Hayden
Bianca Jagger
Mario Benedetti

9 Se "Uttalande till Nicaraguas försvar" i http://jorgecapelan.net (svenska) och "Manifesto: In defence of Nicaragua" i http://tortillaconsal.com

10 "Nicaraguansk polis satsar på förebyggande arbete tillsammans med svensk polis" 16 juli 2009 (http://www.sida.se)

< Föregående		Nästa >