Crónicas de pueblos en lucha

Sagan om Farcgerillans svenska vapen – ett spel på hög nivå.

Skrivet av Jorge Capelán Onsdag, 29 Juli 2009 14:45

Artiklar - Latinamerika

SR-Ekot rapporterar den 27/7 att Colombias regering säger sig ha hittat avancerade svenska vapen från Venezuela i Farcgerillans ägo. Uppgifterna kommer från den colombianska tidskriften Semana och bekräftar enligt källan informationen i en laptop hittad i samband med bombningen av en grupp av Farcgerillan inne i Ecuador i början av 2008.

Propagandamaskineriet går snabbt igång och Svenska Freds ordförande krävde samma dag att "vapenexporten till Venezuela omedelbart avbryts". Den 29/7 beslutar Venezuela att lägga relationerna med Colombia till ett minimum.

Svenska Freds krav är i sig meningslöst eftersom det inte sker någon svensk vapenexport till Venezuela idag och organisationen har tidigare krävt att ingen sådan export till Colombia skulle bedrivas, men hur verkningsfulla är deras krav i sammanhanget? Organisationens ställningstagande bidrar istället till en regional upptrappning av motsättningarna.

AVSLÖJANDE ELLER PROPAGANDA?

Till SR-Ekot säger Jan-Erik Lövgren, ställföreträdande generaldirektör vid Sveriges Inspektion för Strategiska Produkter ISP att "ingen vapenexport skett till Venezuela sedan 2006" då SAAB beslutade att slopa vapenexporten till Venezuela. Tidskriften Manas hemsida tillade i en artikel publicerad i augusti 2006 att SAAB:s beslut grundade sig på "USA:s vapenembargo mot president Chavez regering".

De uppgifter som ”informationen” om de svenska vapnen säger sig bekräfta härstammar från innehållet i ett antal datorer som hittades efter det att den colombianska armén den 1 mars 2008 mattbombade ett gerillaläger inne i Ecuadorianskt territorium.

I samband med bombningen dödades Farcgerillans internationella förhandlare Raúl Reyes som var i grannlandet för att knyta kontakter med syftet att bidra till en politisk lösning av konflikten.(1)  Samma Reyes hade 1999 och 2000 träffat dåvarande utrikesminister Anna Lindh.

Det är värt att nämna att Colombia av de latinamerikanska länderna tvingades att be Ecuador om ursäkt för bombningen efteråt.

De var fjolårets stora händelse i Amerikas politik, då OAS och USA:s auktoritet starkt utmanades av andra regionala instanser som Riogruppen och ALBA och som utmynnade i Barak Obamas utspel om ”en ny start” i relationerna mellan Latinamerika och USA, i hävandet av beslutet att utesluta Kuba ur OAS, samt i ett relativt ökat oberoende av organisationen gentemot stormakten.

URIBES MAGISKA DATORER

Datorerna, som i Latinamerika kallas för ”bioniska”, hittades i brukbart skick efter det att gerillalägret mattbombades. Bara tre personer av cirka 26 överlevde attacken, men datorerna klarade sig.

Det påstådda innehållet i de upphittade datorerna var lika förbluffande som det var väntat: massiva "bevis" på Chávez finansiering av Farc, namn på människor och organisationer som anses ha kopplingar till gerillan och allt det som vid en viss tidpunkt kan anses lämpligt att hitta när regeringen Bogotá är i behov av "argument" mot Venezuela på Washingtons order.

OAS generalsekreterare Miguel Insulza sade den 10 april 2008 i Washington att "det inte finns några bevis (på Venezuelas stöd till Farc)och ingen medlemsstat, inklusive denna (USA) har försett OAS med några sådana bevis". Ett drygt år senare har inga seriösa belägg på äktheten hos "Raúl Reyes laptop" presenterats - ändå duger källan för SR

Om man läser originalartikeln från tidskriften Semana, som var den som kom ut med uppgifterna om de upphittade vapnen, kan man läsa att ”äktheten i datorernas innehåll bekräftades av Interpol”. Detta är ett av kännetecknen på att det handlar om en besmittad uppgiftskälla, eftersom bara Bogotá och Washington vågar påstå sådana falskheter.

Vad som står i Interpol:s rapport om ”Farcs datorer” från den 15 maj 2008 är: 1) att det inte hittades några förändringar i datorernas innehåll sedan de påstås ha hittats och Interpol:s personal fick tillgång till dem och 2) att organet inte kunde bedöma vare sig sanningshalten eller ursprunget till de presenterade objekten (2) dvs. att det fanns datorer med data i, men att Interpol inte kunde bedöma huruvida de innehöll vare sig äkta eller ens sanningsenliga uppgifter.

CARL GUSTAV MOT CHÁVEZ

Samma vapen som den colombianska regeringen säger sig ha hittat i Farcs ägo hittades hos dem som vill störta Chávez för nästan ett år sedan, men inga stora svenska medier rapporterade om det.

Den 25 september 2008 informerade Venezuelas parlamentariker Earle Herrera att granatgevär av typen AT-4 hittades under en husrannsakan i stadsdelen Maripérez i Caracas i samband med en utredning av påstådda planer på att mörda landets president Hugo Chávez och genomföra en statskupp.

Dagen därpå, den 26 september, spelades ett bandat telefonsamtal av en nyligen avliden bankir som deltog i statskuppen mot Chávez i april 2002 i vilken han konspirerar för att sätta igång en ny statskupp och mörda presidenten. Ordföranden för parlamentets utskott som undersökte fallet kopplade fyndet av de svenska vapnen till sammansvärjningen.

Till skillnad från de colombianska källorna kan Venezuela visa vapnen, gripna i samband med tillslagen som inte har utsatts för tortyr samt peka på grundade kopplingar mellan de grupper som vill störta Chávez i Venezuela och colombianska aktörer. Detta var t.ex. fallet när Venezuelas åklagare Danilo Andersson mördades i ett sprängattentat den 18 december 2004 med sprängmedel försedda av AUC:s paramilitärer: Det finns förhörsprotokoll, vittnesmål från de inblandade, ingående bevis... Varför har ingen journalist från de stora svenska medierna grävt i detta material?

TRYGGT FÖRVARADE HEMLIGHETER

”Lite i skymundan, någonstans innanför det en och en halv mil långa staketet glider en JAS 39 Gripen ut ur sin skyddande kokong. Ut i det fria. Skyddsvakten från Securitas släpper det inte med blicken, för det här handlar om miljonbelopp och försvarshemligheter av högsta rang.”

Så inleds en propagandatext av Securitas med titeln Försvarsindustrins hemligheter i tryggt förvar hos Saab. Påståendet kan i allra högsta grad visa sig gälla Colombia, särskilt med tanke på att Securitas informerade i slutet av maj 2007 att man hade förvärvat 71 procent av aktierna i Colombias andra största bevakningsbolag Seguridad Burns de Colombia S.A. under ledningen av två numera pensionerade överstar och släktingar Silvio och Manuel Agustín Carvajal Muñoz.

Bevakningsbranschen i Colombia handlar inte bara om oskyldiga nattpass vid fabriker eller kontorslokaler. För de flesta människorättsorganisationerna är branschen en aktör i det våld som har skördat uppskattningsvis 475 000 dödsoffer sedan 1979. För människorättsorganisationer som CERAZ finns en koppling mellan brottsligheten, osäkerheten i Latinamerika och "den parallella uppkomsten av privata säkerhetsbolag".

Ett kort meddelande från den svenska regeringen den 11 april 2008 uppger att Colombias vicepresident Francisco Santos besöker landet. Syftet med besöket är enligt regeringen att diskutera ”energi, klimat och handel, den politiska utvecklingen i Colombia och i regionen, samt mänskliga rättigheter”. Enligt regeringen träffar Santos ”vice statsminister Maud Olofsson och statssekreteraren för handelsfrågor i UD, Gunnar Wieslander”.

Svenska medier är något mer misstänksamma än vad regeringens pressmeddelande uppger. Dagens Media publicerar t.ex. att syftet med besöket är att ”genomföra förhandlingar om ett eventuellt köp av Jas 39 Gripen. Flera möten med representanter för både Saab och Ericsson ska ha bokats in.” Journalisten Dick Emanuelsson, som har bevakat kriget i Colombia i 30 år, påminner om att paramilitärernas ledare Salvatore Mancuso själv har sagt sig ha haft tre möten med Santos där det bland annat föreslogs bildandet av en paramilitär front kring huvudstaden Bogotá för att bekämpa ”FARC-gerillans historiska inflytande bland bönderna i länet”.

Faktum är att det redan innan Santos besök hade öppnats för vapenexport till Colombia då ISP gav SAAB tillåtelse att inleda diskussioner med Colombia om försäljning av spaningsradarn Erieye i början av 2008.

VEM KAN LITA PÅ COLOMBIA?

”Falso positivo” är ett uttryck som betecknar mord på civila som kläs i Fracgerillans uniform och visas i medierna som militära framgångar för regeringen. Regeringen i Bogotá har sedan flera år tillbaka (så tidigt som 1994, enligt offentliggjorda CIA-dokument) rutinmässigt tillämpat utomrättsliga avrättningar av civilbefolkningen, tusentals sådana, i kampen mot gerillan.

Vilken trovärdighet kan regimen i Bogotá ha? Om man är beredd att mörda tusentals av sina egna medborgare för att sedan säga att det handlar om gerillamedlemmar, är det inte troligt då att man skulle kunna plantera ett antal datorer i ett sönderbombat gerillaläger för att sedan påstå att de innehåller bevis på att utländska krafter stödjer gerillan?

För en vecka sedan sände colombianska källor en video i vilken en ledare av Farcgerillan, Jorge Briceño även känd som ”Mono jojoy” uppger att gerillan skänkte miljoner till Rafael Correas valkampanj i Ecuador. I videon visas ledaren ömsom med en duk runt halsen, ömsom utan den. Syftet med videon var att peka ut Ecuador som verktyg för Farcgerillans kamp mot regimen i Bogotá.

Videon råkade bli offentlig samma dag som marinsoldaterna i den USA-amerikanska basen i Manta avslutade sitt uppdrag i Ecuador. Landets president Rafael Correa kom till makten med löftet om att stänga militärbasen vars kontrakt löper ut i november i år.

VEM ANGRIPER VEM?

Venezuela deltar i stora investeringsprojekt tillsammans med Colombia. (3) Årets handelsutbyte mellan Colombia och Venezuela har beräknats uppgå till 10 miljarder dollar. Utbytet 2008 låg på 7 miljarder. Enligt vilken logik skulle Venezuela satsa hundratals miljoner dollar på att förstöra dessa investeringar?

Det är ingen hemlighet att Caracas och regionens övriga progressiva regeringar sympatiserar med många av idéerna bakom Colombias gerillor, både Farc och ELN, bland annat synen på behovet av en socialistisk utveckling för landet. Men det är inte heller någon hemlighet att Chávez har uppmanat de colombianska gerillorna att lägga ner vapnen och satsa på den politiska vägen istället.

Ecuadors president Rafael Correa syntetiserar detta synsätt när han i en intervju i oktober 2007 säger: ”I Ecuador är det inte olagligt att vara vän till Farc, men det är en monstrositet att påstå att vi som regering har någon som helst kontakt med dem”.

Det är inte heller någon hemlighet att det 50-åriga kriget i Colombia bottnar i landets skriande orättvisor där 1.5 procent av jordägarna äger 80 % av den bästa jorden samtidigt som över hälften av befolkningen lever under fattigdomsstrecket och uppemot en fjärdedel i extrem fattigdom.

På denna punkt utgör Venezuela ett stort hot mot Colombia: Innan Chávez kom till makten 1999 var arbetslösheten i Venezuela 16,6 procent. Idag har landet en av världens lägsta arbetslöshetssiffror med 7,7 procent – lägre än Kanadas 8,4 procent, USA:s 9,4 procent och Colombias 12,5 procent. Före 1998 levde var femte venezuelan i extrem fattigdom. Idag är det inte ens var tionde som gör det. Venezuela nådde FN:s milenniemål redan 2007.

Venezuela utgör en mycket dålig förebild för ett colombianskt folk som tvingas bära bördan av en recessiv ekonomi, ett 50 år gammalt krig och ett ojämlikt ekonomiskt system. Det är där hotet ligger och inte i Bogotás och Washingtons propagandistiska spekulationer.

FN:s International Narcotics Control Board (INCB) konstaterade 2005 att ”USA är världens största marknad för illegal narkotika”, och WHO medgav i en rapport från i fjor att stormakten är världens största konsument av droger: 72 miljoner USA-amerikaner, 34 procent av invånarna äldre än 12 år, konsumerar knark.

I maj 1997 erkände president Bill Clinton att USA, med 5 procent av världens befolkning, konsumerade 50 procent av all narkotika i världen och Collin Powell förklarade inför kongressen 2001 att ”den främsta anledningen till de andinska ländernas problem att besegra produktionen av narkotika, särskilt kokain, finns i USA:s stora efterfråga”.

Det är ingen tillfällighet att bara en procent av allt knark i omlopp i USA beslagtas av myndigheterna: Knark är en stor industri som omsätter 80 miljarder dollar om året i USA, det mesta tvättas genom Wall Street. Bara i San Francisco tvättas 550 miljoner varje år. Marijuana är den mest inkomstbringande gröda i landets jordbruk. Den omsätter nästan 36 miljarder dollar om året, jämfört med majsens 23 miljarder och sojans 17,6 miljarder.

Dessa industriella verksamhetsnivåer förutsätter en omfattande infrastruktur för framställning, kommersialisering och penningtvätt. Över 300 000 karteller och gäng kopplade till narkotikanäringen är verksamma i USA. Miljoner är beroende av ”industrin” för sin inkomst. Om knarknäringen försvann över en natt skulle landets redan höga arbetslöshet öka dramatiskt.

Enligt forskaren James Petras utgör knarknäringen, inte kampen mot narkotika, en viktig beståndsdel i USA:s politik.

Satsningarna inom ramen för Plan Colombia har ökat från 10,7 miljarder dollar i början av 2000-talet till 43,8 miljarder för perioden 2007-2013. Resultaten på fältet har varit minst sagt blygsamma. Odlingsarealen av kokain ökade med 27 procent under 2007 och exporten till USA slår rekord. Lika ofta som FARC-gerillan förklaras besegrad återuppstår rörelsen med mer eller mindre oförminskad styrka.

Men de multinationella företagens etableringar i landet däremot har ökat drastiskt inom gruv-, olje- och jordbrukssektorn. Och USA:s närvaro i landet samt Colombias profilering som ett latinamerikanskt Israel som militärt hotar sina grannar har stärkts. Samtidigt som den colombianska tidskriften Semana publicerade ”nyheten” om de svenska granatkastarna hade Bogotá beviljat USA rätten att öka antalet militärbaser i landet från en till fyra.

Medan Colombia och USA är beroende av narkotikaindustrin för att avancera andra intressen är Venezuelas situation raka motsatsen. Tvärtemot Washingtons propaganda erkänns Venezuelas insatser i kampen mot narkotika av FN och alla andra seriösa iakttagarna. 2008 intygade organisationen att Venezuela var bland världens största beslagtagare av narkotika.

I fjor beslagtog Venezuela 54 ton narkotika och grep 14 narkotikabossar. Som ett erkännande för landets bidrag och dess politik för narkotikabekämpning kommer årets möte av kontinentens chefer i kriget mot knark att hållas i Venezuela för första gången i historien. Medan Venezuela beslagtar 29 procent av det colombianska knarket stoppar USA endast mellan 10 och 15 procent.

Det är inte Venezuela, med sina starka ekonomiska intressen i Colombia och sin världsledande ställning inom narkotikabekämpning som vill destabilisera grannlandet. Men USA:s roll i destabiliseringen av Venezuela, Bolivia, Ecuador och resten av ALBA:s länder är känd och överbevisad. Pedro Carmona Estanga, som fungerade som diktator under statskuppen mot Hugo Chávez i april 2002 arbetar numera för universitetet Sergio Arboleda i Bogotá där han har fått asyl.

EN BRICKA I ETT SPEL PÅ HÖG NIVÅ

Historien om "Chávez svenska vapen till Farcgerillan" ingår i USA:s motoffensiv mot Latinamerikas progressiva regeringar. Ett allmänt spritt missförstånd i Europa är att administrationen Obama har inneburit en positiv förändring i stormaktens relationer mot kontinenten, men en granskning av vad som faktiskt har hänt ger en annan bild av utvecklingen.

Barak Obama lyfte en del av sanktionerna mot Kuba, men det handlade endast om Bushadministrationens tidigare eskaleringar. Blockaden mot ön finns alltjämnt kvar, terroristen Luis Posada Carriles har inte utlämnats till något av de länder som vill ställa honom inför rätta och någon frigivning av de orättvis fängslade kubaner som dömdes till långa fängelsestraff för att försöka förebygga terroraktioner mot Kuba i Miami inte är i sikte.

Medan Washington visserligen (om än för sent) fördömde statskuppen mot president Zelaya i Honduras och till och med har börjat implementera vissa sanktioner mot kuppmakarna i Tegucigalpa är det omöjligt att bortse från inblandningen i kuppen av högt uppsatta tjänstemän som Craig Kelly, Thomas Shannon och Otto Reich. USA:s allierade Colombia träffade i förra veckan en utsände av de honduranska kuppmakarna i trots mot OAS hårda politik av sanktioner mot Tegucigalpa. Dessutom har Washingtons linje av utdragna dialoger mellan kuppmakarna och representanter för den legitime presidenten Zelaya spelat till kuppmakarnas fördel.

Trots Obamas korta samtal med Hugo Chávez under OAS toppmöte i april har USA:s politik gentemot Latinamerikas progressiva regeringar det senaste halvåret innehållit indraget bistånd (Nicaragua), mordplaner mot presidenter (Bolivia), utökning av militärbaser (Colombia) och statskupper (Honduras).

Analytiker som Eva Golinger betecknar Washingtons nuvarande doktrin som ”smart power” – en doktrin som syftar till att utåt låtsas om en viss politik men i praktiken bedriva en helt annan politik. Barak Obama är inte George W. Bush, men faktumet kvarstår att priset för ett självständigt och enat Latinamerika är USA:s ställning som stormakt i världen och i ljuset av detta spelar presidentens personliga preferenser en underordnad roll. Regionen är bland annat USA:s bakgård, en outtömlig källa av råvaror och en nav för världshandel – en alltför viktig front att lämna åt sitt öde.

Sverige användes som en bricka i detta väldiga spel, landets medier och opinionsbildande grupper som Svenska Freds villigt spelade med i Colombias och USA:s ledband och det är tveksamt huruvida vårt land har några nationella intressen i detta. Sveriges redan ifrågasatta anseende i regionen kommer inte att förbättras på grund av detta.

FOTNOTER:

1  Farc hade tillsammans med Frankrike och Ecuador förhandlat fram en plan för att utväxla tolv fångar av FARC, bland dem de tre sista kvarvarande civila, med sex colombianska militärer och tre CIA-agenter. Bombattacken satte stopp för frigivningsprocessen.
2  I rapportens inledning (sid. 7) kan man läsa att "riktigheten och källan av filerna i de åtta beslagtagna Farcdatorerna är och alltid har varit utanför Interpol:s expertisområde för rättslig utredning av datorer". Vidare anförs längre fram i texten att Colombia inte kunde ge en adekvat redovisning för hanteringen av datorerna under en kort tid efter beslaget. Det vill säga att datorerna kunde ha trampats med eller, vad jag anser troligast, planterats in.
3  Venezuelas investeringar i Colombia ökade mellan 2005 och 2006 med 268 procent, från 16,3  till 60 miljoner dollar enligt Colombias Handels- och Turismministeriet. Siffran placerade Venezuela på sjunde plats bland Colombias direktinvesterare. I november 2005 beslutade länderna att bygga en gasledning från Colombia till Venezuela och en oljeledning i motsatt riktning. I juni 2009 exporterade Colombia inget mindre än 300 miljoner kubikfot gas till Venezuela. Ett pressmeddelande från Venezuelas oljebolag PDVSA från augusti 2008 rapporterade om Venezuelas export av uppemot 19 miljoner liter olja i månaden till Colombia.

< Föregående		Nästa >