Crónicas de pueblos en lucha

Om talande tystnader och frånvarande värderingar

Skrivet av Jorge Capelán Onsdag, 22 Juli 2009 14:36

Artiklar - Sverige

Den 22 juli kollar jag vad som skrivits om Honduras i Sverige den senaste tiden. Jag hittar ingenting. Dagens enda referens till Honduras handlar om Sven Göran Erikssons flytt tillbaka till England och hans ödesdigra förlust mot den centralamerikanska lilleplutten när han var Mexikos förbundskapten.

"'Svennis' till Notts County" lyder rubriken i Karlskoga-Kuriren, Södra Dalarnas Tidning, Ystads Allehanda, Viasat Sport, Sydsvenskan, Skånskan, SvD, Borås Tidning, UNT, Västerbottens Kurirer, Aftonbladet, SVT Värmlandsnytt, YLE - svenska och en väldigt lång lista av Svea Rikets dagstidningar och nyhetssidor. Sist på 39e plats hittar man en artikel från Blekinge Läns tidning med rubriken "Zelaya kräver mer av USA" - kravmaskinen Zelaya, alltså...

Läget i Honduras är allt annat än normalt. Demonstrationerna fortsätter med oförminskad styrka överallt i landet. Många lärare har återvänt till skolorna, men bara i tre-fyra dagar för att informera eleverna om den fortsatta kampen mot diktaturen. President Zelaya gör sig redo att återvända till landet nu när medlarnas 72-timmar långa tidsfrist till kuppmakarna löper ut. Micheletti och hans kumpaner verkar skakade och de affärsmän som inledningsvis stödde kuppen börjar nu tänka efter - de har förlorat multum efter de senaste veckornas handelsblockader mot landet.

Samtidigt tiger mediesverige. Enda undantag bland de stora medierna är Åsa Linderborgs spalt i Aftonbladet Kultur. I söndags ägnade hon värdefullt textutrymme åt att kommentera utrikesminister Carl Bildts "talande tystnad" om Honduras. Med ett regeringsparti, Moderata Samlingspartiet, som har goda kontakter med en av de främsta instiftarna bakom kuppen i Tegucigalpa, Partido Nacional, är det inte konstigt att medierna tiger om Honduras. Vem äger dem?

Jag fortsätter med surfandet efter referenser till Honduras i svensk media. Jag fastnar för ett gammalt pressmeddelande från Amnesty Sverige daterat den 7 juli, två dagar efter det att militären sköt mot folkmassan i Toncontín flygplatsen i Tegucigalpa och dödade två personer. Det är det enda organisationen har skrivit om Honduras sedan statskuppen. Jag blir förvånad över svenska Amnestys behandling av kuppmakarna:

"... det finns rapporter om att demonstranter har blivit slagna. I söndags avled 19-åriga Isis Obed Murillo, efter att ha skjutits till döds i samband med demonstrationer" skriver Amnesty. Den som följt TeleSurs direktsändning av händelserna vet att militären lät folkmassan närma sig den grind som omger flygplatsen för att sedan kunna skjuta efter behag och att det fanns krypskyttar utposterade runt demonstrationen. Den som läser pressmeddelandet tror att en skrämd polis råkade skjuta mot en demonstrant.

Amnesty "uppmanar" kuppmakarna att "omedelbart säkerställa att militär och polis visar restriktivitet vid demonstrationer" och påminner dem att "skjutvapen får bara användas i allra yttersta nödfall". Amnesty ger kuppmakarna råd om hur man på ett lämpligt sätt förtrycker protesterna men låter bli att fördöma militärens agerande.

Amnesty påtalar gripandet av 6 personer i El Progreso, gripandet av journalister, beskjutningen av Radio América samt att "vissa radiokanaler uppges ha upphört sändningarna på grund av rädsla för säkerheten". Uttalandet gjordes fyra dagar efter det att den Interamerikanska Människorättskommissionen CIDH den 3 juli påtalade 46 fall av kränkningar mot de mänskliga rättigheterna och där tusentals bilder och filmer vittnade om militärens övervåld mot demonstranterna.

CIDH:s rapport nämner 16 fall av gripanden och misshandel av journalister och kulturarbetare: 8 från tevekanalen TeleSur, 5 från Radio Globo, 1 från Canal 36, 1 från Radio Progreso, och karikatyrtecknaren Allan McDonald som greps tillsammans med sin 17 månader gamla dotter. De resterande fall av kränkningar mot de mänskliga rättigheterna som nämns i uttalandet tillhör medlemmar i Manuel Zelayas regeringskabinett, fackliga ledare, människorättsaktivister, osv.

I texten kräver CIDH förklaringar om kuppmakarnas beslut om utegångsförbud samt om dekretet 011-2009 som ytterligare inskränkte de mänskliga fri- och rättigheterna, om eventuella dödsfall i samband med kuppen, om uppgifterna om arméns rekrytering av minderåriga, om samtliga gripanden under kuppdagen den 28 juni, om militärens ockupation av telefonbolaget Hondutel samt om uppgifterna om avsiktligt orsakade telefon- och elavbrott.

Dessutom påtalade CIDH kuppmakarnas attacker mot medierna: Stängningen av kanalerna 8 och 36 samt de statliga medierna, förbudet att publicera uttalanden av medlemmar i Zelayas regering, ockupationen av Radio Progreso och Radio Globo, hoten mot TeleSur samt förbudet att sända TeleSur, CNN, CubaVisión Internacional och andra kanaler via kabelnätet.

Dessförinnan i ett annat uttalande den 28 juni hade CIDH framfört sitt stränga fördömande av kuppen. CIDH:s uttalanden är helt i linje med de Amerikanska Staternas Organisationens krav på att president Manuel Zelaya omedelbar och villkorslöst återinsätts, vilka har fått allt stöd från FN:s Generalförsamling och säkerhetsråd – ett unikt fall där världens små stater tvingade stormakterna att ta ställning i en fråga.

Kränkningarna mot de mänskliga rättigheterna i Honduras är mycket allvarliga. Knappt 10 dagar efter svenska Amnestys hittills enda uttalande om kuppen offentliggjorde ordföranden för den honduranska människorättsorganisationen COFADEH Berta Oliva att det preliminärt hade konstaterats 1 115 fall av kränkningar mot de mänskliga rättigheterna sedan den 28 juni: 4 avrättningar, 1 046 utomrättsliga gripanden, 59 hot, 6 fall av allvarlig misshandel och 14 attacker mot yttrandefriheter. Bland de gripna fanns 28 utländska medborgare, många från El Salvador och Nicaragua i vad Oliva betecknade som "en främlingsfientlig kampanj".

I jämförelse ter sig Amnestys bedjan till kuppmakarna i Tegucigalpa om att "utreda" "våldsamheterna" i samband med Zelayas "borttvingande från makten" som en tämligen mjuk kritik. "Amnesty anser att Honduras president Manuel Zelaya ska få återvända till Honduras omedelbart, utan restriktioner och med garanterad säkerhet" skriver organisationen. Det är inte detta vad världssamfundet kräver. Vad världssamfundet kräver är att Manuel Zelaya återinsätts på sin post, allt annat bidrar bara till att normalisera faktiska regimer.

Jag vet inte om Amnesty Sveriges vikarierande pressekreterare Solveig Hauser som skrev pressmeddelandet föll offer för de rådande mediernas snedvridna bevakning av omvärlden. Är svenska Amnesty i händerna på moderaterna, har de plötsligt börjat gilla fascistiska statskupper eller är de helt enkelt offer för en allmän förskjutning av perspektiv i det svenska samhället? Det kvittar egentligen, men avsaknaden av verklighetsförankring är påfallande.

På 80- och 90-talet, då nyliberalismen svepte över kontinenten, när gruvorna, järnvägarna, telefon- och elbolagen privatiserades i rasande fart för en spottstyver och före detta folkmördare som Videla och andra benådades på löpande band av demokratiska regeringar under sträng militär bevakning brukade samma medier i Sverige och Europa frenetiskt hävda att Latinamerika var på väg mot demokratin, att detta var den stora framgången regionen hade att visa för världen, att 70-talets mörka natt var förbi, osv.

Vad har hänt med dåtidens av Väst omhuldade nyliberala politiker? Vissa som Fujimori i Peru sitter i fängelse för brott mot mänskligheten och korruption. Andra som Bolivias ”Goni” Lozada gömmer sig i USA och andra som Menem i Argentina är förpassade till historiens soptipp. Om den militärt bevakade demokratins bankrutt i Latinamerika har systemets medier inte sagt ett ord. Det är istället Chávez, Morales och Ortega – politiker som uttrycker de latinamerikanska folkens reaktion mot dessa misslyckade demokratier – som betraktas som hot.

Att 70-talets gorillor åter kommer till makten i Honduras är ingenting att rapportera om, det existerar inte. Det handlar om rätt sorts statskupper eftersom de gynnar Västs intressen, som Chiquita Brands och Dole Co., frihandelsavtalen som ger multisarna fria händer och lokala eliter alltid redo att skicka kanonfoder till de USA-Europeiska krigen runt om i världen. Fine, låt det vara så. Men då blir det dags att erkänna att de värderingarna om demokrati och mänskliga rättigheter man säger sig hysa här hemma inte är så mycket värda egentligen.