Crónicas de pueblos en lucha

Venezuelas seger och Latinamerikas seger

Skrivet av Jorge Capelán Tisdag, 17 Februari 2009 21:02

Artiklar - Latinamerika

[www.uppmana.nu] "Uh, ah, Chávez no se va!"  - ett slagord som på blattesvenskan betyder ungefär "Jalla, jalla! Chávez stannar!". Det har varit chavisternas motto sedan förra presidentvalet 2007 som de vann med nästan 70 procent av rösterna och det var ännu viktigare inför gårdagens folkomröstning då framtiden för förändringsprocessen i Venezuela och Latinamerika säkerställdes på en avgörande punkt, nämligen ledarskapets kontinuitet.

 

Omröstningen handlade inte, som de flesta svenska medierna tendentiöst beskriver det, om att Hugo Chávez Frías skall kunna väljas om obegränsat antal gånger. Ingen människa kan väljas om obegränsat antal gånger.  Omröstningen handlade om att slopa begränsningen i antalet gånger en folkvald på lokal, delstats- och nationell nivå kan ställa upp för omval - en begränsning som de flesta EU-länderna saknar.

Chávez omval betraktas i Europa som ett demokratiskt problem. Men samma kritik har aldrig riktats mot t.ex. Tysklands Helmudt Kohl som satt vid makten i 16 år, mot Spaniens Felipe González, som satt kvar som president i 14 år eller mot vår egen Göran Persson, som satt vid makten i 10 år för att sedan retirera till sin egen herrgård. Det är gott om statschefer som suttit vid makten i 3, 4, 5 eller fler perioder. Till skillnad från Europas (och de flesta andra ländernas) kan Venezuelas folkvalda avsättas när som helst om väljarna kräver det. Att omvalfrågan blir ett problem just när det handlar om Chávez beror snarare på hans politik än på demokratin.

För ett obestridligt faktum är att i Venezuela och i Latinamerika finns en tid före och efter den 6 december 1998 då han valdes till Venezuelas president:

• Före 1998 levde var femte venezuelan i extrem fattigdom. Idag är det inte ens var tionde som gör det. Venezuela nådde FN:s milenniemål redan 2007.
• 1999 var arbetslösheten i Venezuela 16,6 procent. Idag är den 6,1 procent.
• 1998 var Venezuelas skuld 30,6 procent av BNP. Idag har den gått ner till 13,6 samtidigt som landet har en skaplig valutareserv på ca 38 miljarder USA-dollar.
• En besökare som återvänder till Venezuela efter 10 års frånvaro kommer att upptäcka nya hus för vanligt folk, stadion, jordbruksvägar, en ny tunnelbana i Caracas. Om besökaren råkade komma från yttre rymden skulle han eller hon bli förvånad över att upptäcka en venezuelansk satellit i jordens bana.
• Före 1998 var Venezuela ett land där till och med korpfotbollen var korrumperad. 80 procent av det statliga oljebolagets intäkter förskingrades. Hela det politiska systemet brakade ihop. Idag har Venezuela en av världens mest progressiva författaningar, som bara folket genom röstsedeln, inte bara parlamentet som i de flesta EU-länderna, kan ändra. En författning där alla, inklusive Chávez själv, kan avsättas när folket kräver det. Och ett land som har ett av världens modernaste och bäst organiserade valsystem - ett valsystem som har testats 14 gånger de senaste 10 åren.

Men inte bara Venezuela har förändrats sedan 1998:

• För 10 år sedan regerades kontinenten av nyliberala politiker. Idag leds de flesta av länderna av progressiva och vänsterradikala regeringar.
• För 10 år sedan var folkmördaren Alberto Fujimori president i Peru. Idag döms han till 30 års fängelse. 
• För 10 år sedan fanns inga urinvånare i regionens regeringar. Idag bildar dessa grupper regeringar och skriver författningar. De skänker den av rasismen plågade mänskligheten civilisatoriska begrep som "plurinationell stat".
• För 10 år sedan ville USA omvandla hela regionen till en enda stor frizon kallad NAFTA (ALCA, på spanska). Idag är dessa planer ett minne blott och det är istället ALBA, UNASUR och MERCOSUR som diskuteras.
• För 10 år sedan var regionen i händerna på IMF, Världsbanken och de multinationella privata bankerna. Idag har flera latinamerikanska länder sagt adjö till IMF och det finns en latinamerikansk bank. Snart kommer regionen att ha en gemensam valuta.
• För 10 år sedan var det i Washington där Latinamerikas säkerhetspolitik avgjordes. Idag diskuteras en gemensam försvarspolitik utan att bjuda in stormaktens representanter.
• För 10 år sedan var Kuba bannlyst från alla möten. Idag är det USA som är bannlyst.

Chávez är symbolen för alla dessa förändringar och den bolivarianska tanken är deras inspirationskälla. Att förneka detta, att förringa det, att ignorera det låter sig inte göras i längden i en region där det bor en halv miljard människor. Latinamerika hittills bara lagt grunderna till en självständig utveckling. De politiska förändringarna har hunnit längre än de ekonomiska, men 10 år är bara en suck i historiska termer.

Att reducera det som händer i Latinamerika till en fråga om råvarupriser är att begå ett stort misstag. Att inte se dess kopplingar till 500 år av kolonial utsugning och förtryck är ett hinder för att förstå varför sjänvständighetstrenden håller i sig trots mainstreammediernas ständiga försäkringar om motsatsen. Det som händer i Latinamerika idag har djupa rötter som symboliseras av ledare som Túpac Katari, Miranda, Toussaint Louverture, Bolívar, San Martín, José Martí, Ché Guevara och Fidel Castro.

Alla dessa ledare, som var vita, mestisser, svarta och indianer engagerade sig i en kritisk dialog med liberalismen, dess radikala föreställning om alla människors lika värde och dess kolonialistiska och imperialistiska verklighet. På olika sätt försökte de ställa frågor till det förflutna för att bygga framtidens värld. Och alla de mötte hårtknackat motstånd från väst. Propagandan, som har svårt att dölja sina kolonialistiska fördomar, utmålar Chávez till representant för "latinamerikanernas" värsta avarter. Den faktiska historiska utvecklingen visar och kommer att fortsätta visa hur trubbiga dess analysredskap är.

Chávez anklagas för att vara splittrande. Det är värt att påminna om att Latinamerika är världens mest ojämnlika kontinent. Sedan 1998 har Chávez lyckats omvandla Venezuela, från att vara ett av de mest ojämnlika till att bli den minst ojämnlika landet i Latinamerika (efter Kuba, förstås). I propagandans ögon är splittrande den som vill jämna ut ojämnlikheten, inte den som ökar ojämnlikheten. Den som i majoritetens namn och med majoritetens mandat vill rätta till orättvisorna pekas ut som den splittrande. Propagandans egentliga budskap är att privilegier inte skall rubbas ... i demokratins namn!

Chávez är konfliktsökande när han fördömer invasionen i Afghansitan och ockupationen i Irak. USA är inte splittrande och konfliktsökande när det invaderar dessa länder. Chávez är konfliktsökande när han fördömer massakern i Gaza, Israel är inte konfliktsökande. Om USA och Spanien finansierar och organiserar en statskupp mot Chávez är de inte konfliktsökande. När Chávez påpekar detta är det han som söker konflikt. Om han försöker skapa allianser för att avvärja en militär invasion är det han som hotar. När Washingtons marionett Uribe Vélez bombar en förhandlignsgrupp ur Farcgerillan i Ecuador är det Chávez som angriper.

Om Chávez istället gjorde som El Salvadors president Antonio Saca och på USA:s order skickade trupper till Irak, stödde Israel i vått och torrt, tillämpade antiterrorlagar mot sin egen befolkning och skrev på vilket papper som helst som stormaktens ambassadör slängde på hans skrivbord så skulle nog Chávez betraktas av propagandan som en förnuftig, förhandlingsvillig och modern politiker. Men, å andra sidan, vem bryr sig om Antonio Saca? Vem respekterar honom? Vem vill följa El Salvadors exempel? Inte ens det salvadoranska folket, om man ska tro på opinionssiffrorna.

"Jag är en brobyggare. Det är just vad jag har försökt göra hela mitt liv. Om vi inte vinner imorgon och du någon gång behöver en bro, ring mig, jag bygger den åt dig" skämtade Chávez med en journalist under presskonferensen i lördags.

Och detta är faktiskt sant, både inom och utanför Venezuelas gränser.

I Venezuela kan Chávez kasta ut Israels ambassadör och fördöma massakern i Gaza för att nästa dag tala med landets judar. Manipulationen av nyheten om stölden och attacken mot synagogan i Caracas kunde inte dölja det faktum att regeringen var mycket snabb i utredningen av fallet som visade sig inte ha några politiska kopplingar. Regeringen fick beröm av ordföranden för landets judiska församling, vilket västs medier har förtigit. Samma sak har Chávez gjort med alla sektorer av det venezuelanska samhället, både med sina anhängare och med sina motståndare.

Oppositionens mest aggressiva delar som t.ex. miamibaserade Orvex, skrek sig hesa i söndags när de försökte mobilisera för våldsamheter under och efter folkomröstningen. Det fick de inget gehör för, varför? Av den enkla anledningen att många av dem som röstade mot Chávez, som hatar kubanska läkare och allt vad socialism heter egentligen har fått det mycket bra om inte bättre under Chávez. De är inte villiga att riskera liv och lem för en rörelse vars enda enighetspunkt är vad de fruktar (pöbeln, svarta och  kommunister) och inte vad de vill kämpa för. De vet att, till skillnad från Uribes Colombia, i Venezuela kan man skrika ut sitt missnöje utan att försvinna i en massgrav och, framför allt, utan att bli av med den senaste mobiltelefonen.

Rituellt anklagas Chávez för att skapa konflikter inom Latinamerika, men kontinenten har aldrig varit så enad som idag. Före 1998 utgjorde små bråk om gränsdragningar, mm mellan t.ex. Ecuador och Perú, mellan Honduras och El Salvador, mellan Argentina och Chile, osv. naturliga inslag i regionens politiska landskap. Allt det där är borta nu, förutom i fallet av Latinamerikas lilla Israel - Colombia. Men USA:s knarkskyddsling i regionen är mycket isolerad och har tvingats om än motvilligt underkasta sig majoriteten i en rad frågor. Venezuela har ett spänt förhållande till Colombia men samtidigt bedriver investeringsprojekt på hundratals miljoner dollar i landet. Varför skulle Venezuela vilja söka konflikt och samtidigt investera i gasledningar och höghastighetståg, mm?

En av nycklarna till Latinamerikas ökade integration har varit en växande självständighet från USA:s skadliga inflytande. Detta beror på att de latinamerikanska länderna idag vågar mer. Men detta skulle inte ha varit möjligt om inte Chávez hade kommit till makten 1998. Före 1998 var Fidel Castro som, i hans egna ord, var "den ensamma dåren" i den latinamerikanska arenan. Chávez ledarskap bidrog också till att skapa ett kontinentalt medvetande om behovet att agera gemensamt samtidigt som han förkroppsligade ett ledarskap bland latinamerikas mångfald av sociala rörelser av vilka samtliga erkände och trodde på behovet av ett enat Latinamerika men som var för sig var ur stånd att bygga.

Före 1998 fanns det praktiskt taget inga sociala rörelser, inga fackföreningar och inga människorättsgrupper som överhuvud taget ansåg det lönt att vända sig till regeringar som i decennier hade använt dem som trappsteg för att vinna val och sedan förråda dem. Det var genom Venezuelas erfarenhet som resten av Latinamerikas vänster lyckades komma över den politiska fatalismen och omvandla parollen "alla ska bort" till projekt som var genomförbara och som samtidigt utvecklade de revolutionära ambitionerna. Det var det bolivarianska projektet som erbjöd dem en gemensam ram för den ideologiska debatten och för förverkligandet av visionerna.

Och Chávez, som vare sig var den mest lärda, den mest erfarna eller den mest intellektuella bland latinamerikas radikaler, blev visionären som förmådde artikulera detta alternativ. Och han blev dessutom en visionär som kunde tala på ett sätt som vanligt folk förstår, med en retorisk stil som retar gallfeber bland västs intellektuella men som bokstavligen förtrollar massor som törstar efter deltagande.

För Chávez verkar tänka högt tillsammans med folket. Han gör långa avvikelser, sjunger sånger, rescenserar böcker av Víctor Hugo, Jorge Luis Borges, Engels eller Trotsky, förklarar för bönder, gatuförsäljare och taxichafförer sammanhangen, kopplingarna, paradoxerna och statistikerna. Chávez stora merit som ledare är inte allt det han kan, utan allt det han vill lära sig: Alltid med en bok att rekommendera och som han nyss har läst. Alltid med en ny referens till en grekisk filosof eller till dagens hypaste ekonom. Han är en stor svamp som suger åt sig all möjlig kunskap. När vanliga människor  lyssnar på hans långa teveprogram "Aló presidente" tänker de: "Om han kan så kan jag, också". Det är inte av en slump som det massiva alfabetiseringsprogrammet heter "Yo sí puedo" (Jag kan visst).

Chávez ledarskap är inte ett hinder utan en förutsättning för det venezuelanska folkets deltagande. I ett borgerligt samhälle i tredje världen som bokstavligen ruttnade samman under finanskapitalismens korrumperade ok försöker de venezuelanska revolutionärerna bygga ett mänskligt samhällsprojekt. Det venezuelanska folket var fullt av vrede när 1989 Carlos Andrés Pérez på order av IMF över en natt chockhöjde livsmedelspriserna och beordrade polisen att skjuta mot folket. Vänstern var försvagad och splittrad i sina sekteristiska organisatoriska och mentala kokonger som de korrumperade eliterna genom förtryck och morötter uppmuntrade. Folkets vardag var missär, droger, teve och reklam för saker de inte hade råd att köpa. Det folkuppror som hade ägt rum i Argentina 2002 ägde rum i Venezuelai slutet på 80-talet.

Att ur denna brygd skapa ett revolutionärt folk, ett folk med självkänsla, med känsla för vad det innebär att vara en medborgare, med förmåga att arbeta under organiserade förhållanden är, minst sagt, ett sociopolitiskt långkokprojekt. Chávez ledarskap är det enda som idag kan få alla brygdens brokiga ingredienser att fungera, som kan förmå yrkesrevolutionärerna att stiga från sina piedestaler och fotfolket att våga ta för sig och kräva sin rätt. Han är idag den enda som kan få venezuelanerna att hitta och konstruera ett gemensamt språk. Den övriga ledningen för den bolivarianska rörelsen består av engagerade och kunniga revolutionärer som fortfarande håller på att formas och forma ett parti som är knappt två år gammalt, dessutom ett av världens största med miljoner medlemmar.

Det venezuelanska samhället låg i ruiner i februari 1992 när landets invånare lärde sig Hugo Chávez namn. Han visades i teven efter ett misslyckat militärt och civilt uppror mot den socialdemokratiska och kristdemokratiska maffian som styrde landet. "Vi har misslyckats än så länge. Jag tar det fulla ansvaret för vad som hänt" sade den då unge officeraren på väg mot fängelset. Dessa korta ord räckte för att miljoner venezuelaner skulle inse att ett nytt ledarskap hade uppstått. "Än så länge": alltså fortsätter kampen, det finns ett hopp. "Jag tar det fulla ansvaret": När hade socialdemokraten Carlos Andrés Pérez tagit på sig ansvaret för någonting?l

Det politiska systemets egna förfall tvingade kristdemokraten Rafael Caldera att benåda Chávez 1994 i hopp om att undvika bli lika impopulär som Pérez.  Det var så Chávez började resa runt hela landet för att prata med människorna och diskutera de bolivarianska idéerna. Det var år av alliansbyggande, av kontaktskapande och av projektbyggande som utmynnade i hans valseger 1998. De fattiga i Caracas, som hade misshandlats och torterats eller vars släktingar hade mördats under folkupproret 1988 fanns bland Chávez varmaste anhängare. Fattiga från hela landet skulle ge vad som helst för att stödja denne man som lovade att grunda om hela Venezuela och bilda den Femte Republiken, Simón Bolívars republik. Tio år senare, i april 2002, när författningen till den nya republiken hade blivit verklighet, skulle fattiga från landets alla hörn gå ut på gatorna och trotsa kuppmakarnas kulor för att frita sin president.

Hur kan västs mer eller mindre välmenande röster som har synpunkter på hur många mandatperioder Chávez skall få sitta kvar som president våga kräva att det venezuelanska folket gör sig av med en ledare för vilken de har offrat så mycket? Att kräva detta i abstrakta principers namn är som att kräva av venezuelanerna att de avsäger sig sitt eget land.

Men Chávez är också viktig för Latinamerika. Regionen har gott om politiska ledare.Vissa, som Evo Morales, lyfter ursprungsinvånarnas kunskap och perspektiv. Andra, som Correa, lyfter världsaktuella frågor som migranternas situation medan andra som Lula eller Daniel Ortega besitter en stor politisk erfarehet. Men ingen av dem - förutom Fidel Castro, som har lämnat den aktiva politiken - förmår insipirera så många, och ingen av dem har vigt sitt liv åt Bolívars projekt som Chávez. 

Detta projekt om en latinamerikansk konfederation grundad på demokrati, folkligt deltagande och social rättvisa gick av stapeln för snart 200 år sedan. Dåtidens mest mest radikala självständighetskämpar slogs för en sådan federation. Det lapptäcke av länder kring exporthamnar som resulterade ur processen motsvarade kolonialmakternas behov av råvaror och motstridiga intressen som de kunde spela ut mot varandra. Trots de koloniala, imperialistiska och inhemska eliternas försök att förvränga Bolívars roll och projektets existens har det överlevt och idag återuppstår med stödet av miljoner fattiga som i sina slumkvarterer i Río, Montevideo eller Lima vill räkna med en ledare som Chávez.

Den nya värld som öppnas med USA:s försvagning, Europas ideologisk-politiska bankrupt och världskapitalismens kris och dess farliga konsekvenser behöver en regional konfiguration grundad på värden som solidaritet, demokrati, deltagande, tolerans, social rättvisa och hänsyn till miljön. Än så länge är det bara i Latinameirka som ett sådant alternativ byggs. Dess misslyckande kan visa sig bli ödesdigert för hela mänskligheten.

Fidel Castro skrev i ett gratulationskort till Hugo Chávez efter söndagens folkomröstning: "Kära Hugo: Jag gratulerar dig och ditt folk för en seger som på grund av dess storhet ingen kan mäta." Söndagens folkomröstning bevakades flitigt och tendentiöst av de stora medierna i och utanför Venezuela. Den följdes samtidigt upp av miljoner överallt i  världen på Internet. Detta är inte konstigt, eftersom det var ett avgörande val inte bara för venezuelanerna.

< Föregående		Nästa >