Crónicas de pueblos en lucha

En höstkväll framför teven

Skrivet av Jorge Capelán Fredag, 24 Oktober 2008 10:54

Artiklar - Sverige

[Internationalen 45/08] Den 12 oktober kallas i Spanien för "folkrasens dag". Det var den dag då Columbus råkade stranda i Amerika och startade mänsklighetens största förintelse. Inom loppet på några decennier dödades 70 miljoner urinvånare och den kapitalistiska världsmarknaden blev global.

 

12 oktober 2008: En tråkig söndagskväll mitt under de kapitalistiska systemets värsta kris sedan 1492. Börsnoteringar överallt i världen faller som höstlöv i takt med att Sarkozy, Berlusconi, Merkel och Bush sliter sitt hår, pekar med tummen ned eller svettandes försäkrar oss om att det absolut inte finns någon som helst anledning till oro. Våra 14 000 varslade här hemma är ett eko av USA:s 180 000 de senaste månaderna. Det är inte vargen, det är krisen som kommit med raska steg.
G7 ber desperat G20 om hjälp att stabilisera världens finanser. Ingen vågar säga det högt, men Kinas, Indiens, Rysslands, Brasiliens och andras villkor för hjälpen kommer att bli hårda. Hej då, Världsbanken! Hej då, IMF! Hej då, Väst! Fan, varför bestämde jag inte mig för att gå på den där studiecirkeln i mandarin för fem år sedan?
Kanske kan man denna söndagskväll hitta något mindre tråkigt att titta på. Därför slår jag på Agenda som sänder säsongens första partiledardebatt. Tyvärr verkar programmet inte hålla högre underhållningsnivå än teveutbudets övriga reality (?) shows.

Kapitalismens olika partifraktioner är på plats och diskuterar med en iver som stundtals får en att tro att en verklig ideologisk kamp utspelas i rutan. De fems gäng står enade mot ett mindre enat "vänsterblock". Alliansen står för sänkta skatter och arbetsgivaravgifter, fler privatiseringar och sämre villkor för arbetslösa, pensionärer och sjuka. Oppositionen tycker att detta är förfärligt. Två av partierna vill backa lite i vad borgarna har gjort sedan september 2006. Ett av oppositionspartierna vill backa mer, ja, rentav riva vissa grejer. Men man ska komma ihåg att det som fanns innan 2006 redan var skit.
Miljöpartiet tycker att kapitalismen är bra för att lösa klimatkrisen så länge den får rätt slags incitament. Sossarna tycker att det ska vara tryggt att bo i Sverige och att de högavlönade ska betala lite mer i skatt. Vänsterpartiets compañero tycker att de högavlönade ska betala ännu mer i skatt. Alla tre förutsätter att den ekonomiska politiken skall vara "ansvarsfull" dvs. att man inte kommer att t.ex. köpa tillbaka Telia, Systembolaget eller någon av bankerna och använda dessa företag till samhällets nytta nu när kapitalisterna själva är de första intresserade att köra dem i botten.
Ingen av fraktionerna ifrågasatte grundtanken att det är vanligt folk som i slutändan skall betala för de pengar bankerna har förskingrat de senaste veckorna.

Om någonting står klart efter debatten är att "Wallenberg" - dvs. kapitalisterna - vann: Oavsett vilken fraktion som kommer att vinna nästa "val" så kommer storkapitalet att bestå. Det är alltid tråkigt att behöva betala skatt men man måst ju överleva - som klass.
Det är dock svårt att se vad för slags roll kapitalisterna spelar för att ekonomin och samhället ska fungera. Det är i alla fall inte de som tar hand om de sjuka, kör tunnelbana, bakar bröd, sätter ihop maskiner, kodar mujkvara eller klipper folks hår. Det enda dessa herrar gör är att spela enarmad bandit dag ut och dag in. Det kallar de för företagsamhet. En jättekrog full med riggade spelmaskiner, obegränsad kredit och billig öl är vad de kallar för "sunt företagsklimat".
Undrar om samhället - du och jag - har råd med alla dessa herrar Wallenberg. Tänk bara på hur många vindkraftverk som måste byggas, hur många sjukhus och skolor, och hur många fabriker nu när omvärlden kommer att kräva mindre orättvisa villkor för världshandel och vi tvingas producera allt mer grejer själva istället för att låta barnarbetare i tredje världen göra det åt oss.

 

När allt kommer omkring liknar kapitalisterna mer en cancersvulst än en samhällsdrivande kraft. Med allt högre mat- och energipriser, och med allt mer akuta behov av arbete, transport, sjukvård och utbildning kommer allt fler att bli arga på dem.
En efter en, först Reinfeldt, sedan Maud Olofson, sedan Jan Björklund och sedan resten kan komma att tvingas lämna Rosenbad i en liten helikopter såsom det tidigare har hänt när kapitalismen har krisat i andra länder. Om inte annat otrevligt inträffar kan storkapitalets sista chans att behålla sin spelhall vara att kalla in den otäcka vänsterpartisten som ville ha ganska höjda skatter. Kanske då kommer han att ha möjligheter att uppfylla sitt löfte från 2006 om 200 000 nya jobb i den offentliga sektorn - så länge herrarna Wallenbers spelmaskiner är finansierade, så klart!

 

< Föregående		Nästa >